Rebecka Ljungberg

Jag försöker att inte röra mobilen som ligger framför mig på sängöverkastet, men det är så svårt.
Jag får inte kontakta dig nu, för det är väl det du vill?

Minnes bilder flyger igenom mitt huvud.
Den gången du rörde vid mitt hår.
Då du träffade mig och mina vänner på stan och vi gick och pratade, du hade klippt dig.
Dina sms.
Ditt ansiktsuttryck när du koncentrerar dig.
I sommras.

Allt förstörs pågrund av mig, eller är det ditt fel den här gången?
Det är så svårt att säga, för du förstår nog inte ens vad jag menar. Efter snart två år har du fortfarande inte förstått.
Jag gillar dig.
Mycket.
Men det är så svårt att gilla någon som inte gillar en tillbaka, tycker du inte det?
Och du har ju sagt själv att vi "knappt har pratat".
Jag vet, det är ju därför jag vill vara med dig. Så att vi får chansen att prata på riktigt, inte bara i mina drömmar.

Patetiskt va?
Ja, men det är väl det jag är.